Chillpills*

Jag jobbar på Lidingö. Och min gissning är att snittåldern på Lidingö är långt över 50. Överallt finns där pensionärer som knatar omkring.

Jag saknar mina äldre - mormor, farmor och farfar. De lever inte längre, och ingen av dem hann ens bli pensionär. Min morfar lever fast han är så långt bort (Skåne) så honom kan man ju inte gå och fika med en söndagseftermiddag. De andra är ännu längre bort i himlen eller nåt, så de kan jag verkligen inte gå och fika med. Eller kan kan jag ju alltid men jag tror folk skulle titta konstigt på mig då jag beställer kaffe och bakverk för två och sitter och har en konversation med tomrummet i stolen mittemot.

Jag saknar dem oerhört och tänker på dem ofta. Jag vill ha tillbaks de äldre, kloka personerna som varit med om så mycket.

Min farmor - min guide i storskogen
Min mormor - min kortspelsvän
Min farfar - min King of Boboland

---