Mistrals dotter
I helgen har jag och systeryster tagit en resa bakåt i tv-livet. Vi har nämligen spenderat 6 timmar på lördagen framför Judith Krantz miniserie Mistrals dotter från 1984. Det är inte en serie av hög kvalité med sagolika skådespelarinsatser, men en serie som betyder mycket för mig. Jag minns hur jag såg den med min mormor. Jag minns det så väl och det kändes nästan som att hon var där. På natten därefter drömde jag om henne. Härligt. Hon lever inte längre, och jag saknar henne så.
Det var så roligt när jag och Emilie inhandlade miniserien på ett sånt där erbjudande 2st för 149 kr på Coop. Vi stod framför kassan och jag, glad som jag var, nynnade de första tonerna på musiken från serien. Kvinnan i kassan började stor-le igenkännande och vi började prata om den serien.
Efter de sex timmarna gick vi runt och prata fejkfranska och vi både blev väldigt sugna på att måla tavlor.
Tycker om att strecktitta på serier för att jag försvinner in i andra världar.
Det var så roligt när jag och Emilie inhandlade miniserien på ett sånt där erbjudande 2st för 149 kr på Coop. Vi stod framför kassan och jag, glad som jag var, nynnade de första tonerna på musiken från serien. Kvinnan i kassan började stor-le igenkännande och vi började prata om den serien.
Efter de sex timmarna gick vi runt och prata fejkfranska och vi både blev väldigt sugna på att måla tavlor.
Tycker om att strecktitta på serier för att jag försvinner in i andra världar.
Kommentarer
Trackback
