Chillpills*

Ibland när jag åker till jobbet brukar jag stoppa i hörlurarna och låta musiken väcka mig och göra mig redo för en helt ny arbetsdag. Med lurarna i, hör man inte vad folk säger men det hindrar en inte från att ändå förstå vad två människor talar om.

Jag satt på bussen över bron ut till ön. Jag satt och drömde men tittade upp. Mittemot mig satt två killar.
Den ena killen satt med lurar i öronen och var helt inne i sin bok. Maken av Gun-Britt Sundström. När jag tittar över på den andra killen sitter han med samma bok. Det kändes nästan som att den andra killen satt och vänta på att den kille nr 1 skulle titta upp, för de kände varandra. Han väntade, han störde honom inte i sitt lyssnande och läsande. Till slut tittade kille nr 1 upp och la märke till det bekanta ansiktet brevid honom. Han bad om ursäkt för att han var så uppslukad i berättelsen. Det gjorde ingenting för den andra killen. Man märkte att den andra killen var lite intresserad av kille nr 1. Det kunde utläsas på ansiktsuttryck och hur han skruvade på sig på ett pirrigt, nervöst, glatt "oj lite pinsamt" sätt. Han lyfte på boken lite lätt för att visa att de läste samma och sen kom ett leende från de båda över sammanträffandet. Eller vad vet jag, det kanske var en studieuppgift eller något. Men det var definitivt något där.

Det lilla skådespelet var så roligt att se men inte höra. Det där med kroppsspråk tycker jag om. Jag klev av bussen med ett leende på läpparna.