Chillpills*

Ju äldre jag blir dessto mer inser jag att jag inte är bäst på allt. Visst känns det helt ok att komma till den insikten. Nu i helgen insåg jag att jag är sämst på att rolla väggar. Jag har inte tålamodet till att göra det bra, utan langade över rollern till Super M efter en halv vägg. Jag är heller inte världsbäst på att spackla vilket jag seriöst trodde att jag var drottning på. Skulle kännas skönt om jag ibland kunde konstatera att det här är jag riktigt bra på och då inte bara matlagning och spöa folk i kunskapsspel (men sist förlorade jag så ni ser det går nerför). Det är så mycket svårare att inse och intala sig själv att man är bra på något.

Efter några dagar av renovering har jag konstaterat att:

*Jag kommer aldrig kunna bygga ett hus
*Jag är nästintill färgblind
*Fråga alltid om den vita takfärgen är vit innan du köper den (Beckers vanliga takfärg är inte vit utan rosa-grå-daskig)
*Köp alltid färgprover
*Följ de råd som står på paketet (Hade nog varit bra med lite skyddsglasögon då jag slipade latexspacklet)

Stundtals då jag stod där på stegen och fejade med penseln tänkte jag att det här skulle man har lejat bort - låtit någon annan göra det, nu med rotavdrag och allt. Men det är inte jag. Jag vill göra det själv. Jag tycker inte om när jag inte klarar det själv (eller med hjälp av Super M) och jag  kompromissar hellre på resultatet än att låta någon annan göra det. Sån är jag. Det känns väldigt skönt efteråt både i kropp och själ. Jösses vilken träningsvärk jag har haft. Vem behöver ett träningspass när man kan måla tak eller tvätta fönster istället.